ett omedvetet sökande

jag kom på mig själv att helt omedvetet letade jag efter tre personer när jag va på stationen, men jag såg ingen av dem.
jag kände mig besviken utan att veta varför, jag hade inte förväntat mig att dem skulle stå på rad framför mig.
helt omedvetet stod jag och letade efter ditt ansikte, för att se dig le mot mig som bara du kan.
men jag såg dig inte, vad förväntade jag mig?
att du skulle stå där och le ?
dumma mig!
jag vet att det inte är olagligt att önska men hur meningslöst är det inte?
om jag ändå vet att det inte kommer ske?
jag såg dig gå och önskade att jag skulle se dig komma tillbaka.
hur dumt är inte det?
jag vet ju inte ens vart du skulle, ändå stod jag där och väntade, letade efter ditt ansikte.
dumma mig!

- men detta är bara en av 3

jag kan inte tro på dina ord, jag kan inte tro på det jag läser för jag vet att du gärna driver med mig.
jag vill tro att det är sant men jag vet att det inte är det, jag vet det!
men ändå blir jag helt varm när du skriver det jag vet är en lögn för att få min uppmärksamhet.
hur kan du vara så vacker att titta på men så känslolös?

varför såg jag inte dig innan ?
- jag va blind, helt borta i allt annat.
sen helt plötsligt dyker du upp från ingen stans och sitter där med det vackraste leendet jag någonsin sett.
med små söta vackra smile gropar som fångade mina ögon
med vackra händer som fick mig att vilja gå fram och krama dom mellan mina händer.
med en fängslande ut strålning som fick mitt hjärta att stanna.
du är vacker, du vet det men ändå ska du säga emot.
du vet att du har fel det är därför du säger det, är det bara ett sätt att få det bekräftat?
om du bara visste vad du gör mot mig, vad ditt leende gör mot mig.
du skulle säkert skratta om du visste, det är därför du inte ska veta
så länge bara jag vet det kan jag vara säker på att jag är säker.

-men detta va den andra av tre

hur jag än gör finns du där, hur mycket jag än vill så finns du där
kanske inte ytligt men du finns där inne, ett minne som ligger där och skriker på att komma fram
men jag kämpar emot, jag vill inte se, jag vill inte känna det, jag vill inte!
men ändå kommer du fram från ingenstans, bara av att höra ditt namn, men ändå inte ditt utan någon annans, samma namn men på en annan person.
det namnet, den människan som har det namnet, gör mig galen.
att höra samma namn som ditt får minnet att komma, som ett slag i magen, som en smäll i ansiktet
och det är inget jag kan göra för att stoppa det.
det kommer med så stark kraft att det inte går att stoppa, minnet är för starkt, för verkligt.
jag har kommit över dig, jag behöver inte dig, men minnet på hur du ömt höll min hand framför dina vänner får mig att rysa.
minnet på hur du alltid kysste mig efter du sagt att du älskade mig får mig att vilja gråta.
ett minne som väcker ett annat minne, som är annorlunda får mig att vilja slå dig med mina ord.
minnet som minnet väcker gör mig stark, men inte hel.
minnet då du sa hej då, minnet som väcker mina frågor om VARFÖR du lät mig tro.
lät mig tro att det skulle vara vi för alltid, frågor om varför du väntade, varför du inte sa det till mig tidigare.
jag vet fortfarande inte varför, jag vet bara att det blev så.

minnen som väcker minnen som väcker minnen som får mig ur balans.
som får mig att vilja gråta, som får mig att skrika av ilska, som får mig att älska dig.

-men jag älskar dig inte, men jag hatar dig inte, jo jag hatar dig men inte för den du är utan för det du gjorde.
för att jag inte fick veta, för att våra kompisar anslöt sig till din sida och lämnade min utan tvekan.



- NI får mig omedvetet ur balans, jag vet men inte NI!